Kan man vara prylbög när man är tjej? I så fall är jag det.

Jag beställde en iPhone för en liten stund sen. För detta tilltag har jag Goda och Tungt Vägande Skäl (eller en dåres försvarstal) som att 1) min nuvarande mobil är racklig och batteriet i princip slut, 2) jag ska säga upp min landlina och 3) om ifånen funkar tillfredsställande som modem så åker mitt mobila bredband hos 3 också (abonnemanget har fri surf). Så nu hoppas jag bara på att nummerporteringen funkar som den ska och att leveranstiden blir snarare 1 vecka istället för 3 som utlovats.

Varför blev jag sån här?

… är dagsmeja och vÃ¥rvinter. Takdropp och sol. Min utetermometer visade +9 när det var som varmast. Det är givetvis inte hela sanningen, för solen lÃ¥g pÃ¥. Men med en lufttemperatur pÃ¥ +4 sÃ¥ förstÃ¥r jag att det finns ett hopp om vÃ¥r och varmare tider. Bring it on!

Kent: Vapen & Ammunition. Varken mer eller mindre.

Ännu en gång sitter jag framför tv:n för att titta på Vasaloppet. Det är rätt olikt mig att engagera mig i ett idrottsevenemang och om jag ska vara helt ärlig så är det inte idrottsprestationerna som roar mig utan själva evenemanget och tv-produktionen. Jag älskar alla skotrar och helikoptrar som susar runt och förser oss med ljud och bild, alla rapportpunkter och intervjuer, halvknäppa tävlande som kanske deltar efter att ha slagit vad och annat kul.

Vasaloppet verkliga hjältar är inte de som kavar runt i skidspåren, tycker jag, utan de stackare som under sändning befinner sig i tv-masten i Blyberg. Det är de som följer alla mobila enheter med sina riktantenner och möjliggör tv-tittande för oss soffpotatisar. Jag hoppas att de har riktigt varma kläder och bra betalt.

“Hell hath no fury like a woman scorned” är ett citat som jag trodde kom frÃ¥n Shakespeare. Det är det inte. Poeten heter William Congreve. Citatet är dessutom inte korrekt. Det ska vara “Heaven has no rage like love to hatred turned, Nor hell a fury like a woman scorned”. Och nej, jag har inga planer pÃ¥ hämnd.

Jag är kräkless på den här årstiden nu. Länge brydde jag mig inte, ryckte på axlarna och klädde mig i ett extra lager, typ. Men jag har ändrat mig. För ett par veckor sen kände jag att nu får det vara nog, nog och övernog.

Lite nöjd i helgen som gick var jag. Jag lyssnade på takdropp och brydde mig inte att kängorna blev smutsiga och fick saltränder när jag vadade fram i slasket. Det kändes som om det fanns hopp om en vårflod. Men nu?

Ja, solen lyser och det är ju bra. Men det är -7 grader i innerstan och det är mindre bra. Isglasyren på trottoarerna närmar sig oanade höjder och jag avskyr känslan av att fötterna är på väg åt ett håll jag inte planerat ta dem.

Jag vet att det inte blir bättre för att jag gnäller, kanske tvärt om. Men jag vill gnälla, för det enda jag gläder mig åt i denna stund är att jag har världsbästa raggsockor så fötterna är varma. Varma fötter och ett varmt hjärta men för övrigt känns det som om jag är fastfrusen i permafrost.

“Uppe med tuppen” är ett uttryck som inte stämmer pÃ¥ mig. Jag är den som är uppe och väcker tupp-fan.

Vissa böcker, och då menar jag det fysiska exemplaret, betyder något speciellt för mig och den jag ska skriva om nu är en sådan. Orsakerna varierar från exemplar till exemplar men i det här fallet beror det på dels att jag följde de kidnappningar av västerlänningar som skedde i Libanon på 80-talet slaviskt och dels på att den här boken var väldigt svår att få tag i vid tiden då den gavs ut. Mitt exemplar hittade jag i en bokhandel på Malta och sen låg jag vid poolen och läste den från pärm till pärm. Sightseeing? Inte om jag får tag på en bra bok!

Titeln, Some Other Rainbow, låter romantisk. Innehållet är allt annat än det. Den är skriven av John McCarthy, som satt kidnappad av Islamiska Jihad i Libanon och var deras fånge i fem år, och hans dåvarande flickvän Jill Morrell.

Det är egentligen inte en berättelse utan två parallella. John berättar vad som hände honom i fångenskapen och i kapitlet efter berättar Jill vad som hände i hennes liv under samma period. Och det hände mycket, för fem år är en lång tid.

Johns berättelse är hemsk, för dessa kidnappningsoffer behandlades avskyvärt. Förbundna ögon, isolering, dåligt med mat, bedrövliga sanitära förhållanden och återkommande hugg och slag. Först efter flera år fick han tillbringa tiden tillsammans med medfången, Brian Keenan.

Jills berättelse skildrar osäkerheten, bristen på information om var John befann sig och hur han mådde, ett oförtröttligt arbete med att hålla Johns minne levande bland allmänheten och att få honom fri.

Boken är en tegelsten på 670 sidor i pocketformatet och finns bara på originalspråk. Den är i mitt tycke en fantastisk läsupplevelse.

Hiss
Det började ljusna redan 06:15 och en halvtimma senare var det ljust. Yay!
Diss
Jag är grymt irriterad på sådana som kapar e-postadresser. Jag har fått inaktivera ett konto IGEN för att någon skickar spam som ser ut att komma från en tankspridd.nu-adress. Ge fan i det!

För mig är John Lennon och Beatles lika självklara som mellanmjölk i affärens kyldisk men jag undrar hur det är bland yngre människor. Vet de vem han var och vilken inverkan han har än i dag på populärmusik?

En som vet är hans första fru, Cynthia. De träffades redan i tonåren, på college i Liverpool, där båda studerade konst. De var gifta i sex år och fick sonen Julian. Sen kom Yoko Ono in i bilden.

Cynthia Lennon har alltid stått i bakgrunden, där hon sällan synts. Främst för att det är så hon velat ha det, det var John som var känd, inte hon. I den här boken är det första gången hon ger en heltäckande bild av personen John och livet med honom, och den är skriven med uppmuntran från Julian.

Det kan inte ha varit lätt att leva med en man som John. Hans uppväxt var inte problemfri och sen kom rikedom och berömmelse som lyfte Beatles medlemmar till en värld bortom den vardagliga vi andra känner till. Detta beskriver Cynthia detaljerat och personligt. Hon skriver också om hur livet var för Julian som ofta saknade sin pappa. Under långa tider hade de två ingen kontakt alls och antagligen är det så att han levde i skuggan av en man som var större än livet självt.

Givetvis finns Yoko Ono med i boken. Skildringarna av henne skulle kunna ha varit färgade av bitterhet men det är de inte. Däremot låter Cynthia oss veta med vilken målmedvetenhet Yoko arbetade för att ta John ifrån henne.

Läs den, den finns både på svenska och engelska.