Aide Mémoire

I morse när jag slog på datorn så tog det tvärstopp med en gång. Jäkligt surt med en dator jag bara haft i en månad. Surt, trots att jag förstått att krångel var på väg och att jag a) inte skapat några återställningsdvd:er eller b) ens lyckats med att ställa in en tidigare återställningspunkt (det uppstod en märklig konflikt). Jag visste vad som hänt, det var en av Microsofts patchar som strulade till det och orsakade en diskinkonsekvens. Men, surt i alla fall.

Vad gör man åt sådant?

Som man blir tillsagd, visade det sig.

Jag drog mig till minnes att bootsessionen kan avbrytas med escape och det gjorde jag. Se där, en helt ny meny innehållande intressanta val som bl a systemåterställning. Rätt på första försöket. Jag insåg att det var här och nu jag skulle säkerhetskopiera det jag varit för lat att fixa tidigare, så jag gick hem efter en bunt tomma dvd:er. Att läsa ner allt som skulle backas upp tog en evighet och sen protesterade recoveryprogrammet mot den typ av dvd jag använde. Jahapp, PrisXtra, nästa! Sen gick det bra, även om det är lika kul att titta på när dvd:erna bränns som när målarfärg torkar. Det gick åt 4 skivor, nästan 16 gig av vadå? Musik, böcker, bilder, mjukvara, personliga inställningar och så vidare.

Sen fick jag köra en systemåterställning som landade i fabriksinställningen men what the heck. Det var ju bara att konfigurera datorn som jag gjorde för en månad sen, efter det la jag tillbaka allt uppbackat jox, installerade om vissa program för att kunna tuta och köra. Det tog en hel arbetsdag* även om jobbinsatsen var liten och väntan desto längre.

I morse visste jag inte att jag kunde göra sådana här saker. Det vet jag nu.

* Jo, jag har gjort det här på arbetstid. Jag använder nämligen min privata dator på jobbet för ögonblicket eftersom viss byråkrati och pappersjox inte ger mig access till myndighetens system. För att kunna jobba i morgon var jag tvungen att greja det här i dag. Och det gjorde jag. Hörde jag ordet geni nämnas? ;-)

Förlåt en fåkunnig, men framstår inte delar av rättsväsendet och den svenska mediavärlden som en samling nyttiga idioter i fallet Julian Assange?

Jodå, det har funnits tillfälle när jag helst av allt velat hälla en skock döda getingar innanför en killes y-frontare och det hade varit helt försvarbart – om jag gjort det. Beter man sig som en skit så förtjänar man inte bättre, enkel matematik. Men jag hade inga döda getingar att tillgå så jag gjorde det näst bästa i situationen; sa upp bekantskapen.

Nu har rubriken inget att göra med gruvlig hämnd mot oförrätter utan knyter an till två aktuella saker i min vardag, getingstatus i mitt kök och den ljudbok jag lyssnar på.

Så här sent på sommaren är getingarna drumliga, fumliga och antagligen halvdöda redan, för jag behöver inte slå ihjäl dem längre. De dör så snällt ändå. Min karma hälsar och tackar så mycket. Min insats består nu bara av att med borste och skyffel samla ihop resterna. Fast jag är väl medveten om att en död geting också kan stickas, så tro inte att det är något lättsinne inblandat i processen. Enda fördelen med en mörk och kall vinter skulle väl möjligen vara frånvaron av gaddförsedda insekter som skrämmer mig. Möjligen. Jag ska tänka på saken för det här med vinter är en allvarlig sak.

Y-fronten dyker upp i Peter Erikssons bok På Y-fronten intet nytt. Lite humor, många klyschor, en del allvar blandat med en dos raljans (det senare förstärks av att författaren pratar väldigt fort i inläsningen) om mansrollen. Ett tacksamt ämne och tillika ett som intresserar mig (könsroller och jämställdhet, alltså). Boken kom ut redan 2007 men framstegen går med myrsteg på det här området, så den är aktuell fortfarande. Den är inte färdiglyssnad så jag återkommer. Men mitt underhandstips är att den kan rekommenderas.

Roligare än så är det inte. Kalsonger med y-front är inte det och definitivt inte getingar. Och aldrig mötas de två.

Jag har, äntligen, tagit mig igenom Dick Sundevalls bok ”Peter Rätz” och tänker göra en notering om den. Jag tar med Lasse Wierups bok “Infiltratören” i dessa tankegångar eftersom böckerna handlar om samma fenomen, i stor utsträckning samma skeenden och ofta om samma personer.

Jag hade inte ägnat en tanke åt att polisen använder sig av informatörer och/eller infiltratörer i sitt arbete innan jag lyssnade på Lasse Wierups bok för några månader sen. Men så är det och Wierups bok handlar om Max Åström som jobbade på uppdrag av Olle Liljegren, polis och hanterare, vilket är benämningen på de som styr informatörens/infiltratörens arbete. Man ska hålla i minnet att det är lagligt att förse polisen med information om olagligheter och kriminalitet oavsett om det sker sporadiskt eller på regelmässig basis. Däremot är det ytterst olagligt för polisen att uppdra till en civilperson att infiltrera eftersom det är ett polisiärt uppdrag. Både Peter Rätz och Max Åström var infiltratörer. Båda hamnade i fängelse på grund av detta, i båda fallen handlade om narkotikaaffärer. Båda sägs idag leva utomlands med nya identiteter.

Olle Liljegren var också Peter Rätz hanterare och jag tycker författarna beskriver honom olika. Medan jag upplevde Wierups bok ”pro Max Åström” där Olle Liljegren blev skurken i dramat får han av Sundevall en blekare karaktär. Även om Peter Rätz och Max Åström egentligen inte arbetade tillsammans, med ett enda undantag om jag minns rätt, så förekommer båda personerna i båda böckerna. Grupperna de infiltrerade var motorcykelgäng samt vapen- och narkotikahandlare. För att smälta in i dessa miljöer begick de egen kriminalitet och fick även falska uppgifter införda i polisens spaningsregister som skulle förstärka bilden av hårdkokta tuffingar som inte drog sig för vare sig det ena eller andra.

Om Sundevalls bok är ”pro” någon alls så är det Dick Sundevall själv, då han ägnar en ganska stor del i början av boken till att beskriva sin egen situation efter det att han avslöjat att Trond Sefastsson tagit emot mutor och handlat klandervärt både som journalist och jurist. Det var i samma veva som Sundevall arbetade med bakgrundsmaterialet om Peter Rätz, som vid den tidpunkten var tänkt att bli ett tv-program. Nu blev det istället en bok där författaren vill återupprätta sin heder, för han fick lära sig att rotar man i skit blir man kladdig och luktar illa så att andra inte längre vill befatta sig med en. Man får också lära sig att Sundevall inte har något till övers för vissa poliser i ledande ställning, däribland Carin Götblad. Det går en air av rättshaverist genom boken, tycker jag.

Det är intressant att läsa samhällsromaner men Sundevalls bok är illa skriven, vilket jag redan konstaterat. Dialogen är felkonstruerad och upprepningarna står som spön i backen. Jag tror inte Sundevall är en dålig murvel men möjligen passar hans sätt att berätta bättre i tv än i skrift. Jag minns inte när jag senast retat mig så på språket – den här gången uteblev varje tjusning med boklyssningen. Ändå känner jag mig nöjd med att jag tog mig igenom den så att jag kan jämföra böckerna. Inte för att säga att den ena är bättre än den andra utan för att kunna väga samman kunskapsinhämtandet av ett samhällsfenomen jag inte visste något om. Om jag kan rekommendera böckerna? Ja och nej. Ska man läsa/lyssna, så är rådet att välja båda.

Det finns de som inte på villkors vis i världen kan arbeta i kontorslandskap. Jag är inte en av dem. För mig funkar det hyfsat bra att göra det, men om jag får önska vill jag gärna känna en aning avskildhet bakom mig. Så är det inte där jag jobbar nu. Vi sitter i grupper om fyra och grupperna skils åt av hyllor i barhöjd, alltså är de rena rama inbjudan till snack mellan grupperna och man hänger med armbågarna på hyllorna. Okej, det är inte världens största problem och jag står ut. Ljudnivån brukar heller inte ställa till problem för mig. Jag har någon slags märklig talang som gör att jag kan filtrera bort sorlet. Fast den där talangen funkar inte alla dagar och då får jag ta till andra knep, som att lyssna på musik eller en bok i hörlurar. Men sen finns det stunder när ljudet tränger igenom trots alla mått och steg. För en stund sen kändes det som om jag befann mig i ett inferno då en grupp medarbetare just kom ut ur ett konferensrum framför mig och ställde sig att prata högljutt innan de gick vidare, samtidigt som det pågick en annan konversation bakom mig. I ett sådant läge finns det inte tillstymmelse till chans att tänka eller koncentrera sig. Jag är glad att jobbet med pivottabellerna blev klart igår för idag hade jag inte fixat det med sådana ljudnivåer.

Sen fortplantar sig ljudet på det märkligaste sätt i den här byggnaden. Snett till vänster bakom mig ligger vårt personalrum och det har en glasvägg med skjutdörr mot rummet jag sitter i. Det dämpar ljudet från personalutrymmet hyfsat och det är bra eftersom många utnyttjar det och vid olika tider. Men snett till vänster framför mig ligger en korridorsnutt som mynnar ut i personalrummet och den vägen hör jag de som fikar eller äter. Återigen, det är skönt att kunna stänga av ljudet för det finns de som skrattar väldigt högt och ofta men man kan inte be en människa sluta vara glad. Summerar jag mina tankar om det här så föredrar jag trots allt kontorslandskap framför enskilda rum. Jobbet blir mycket enklare när man har de kollegor man är avhängig alldeles intill, uppstår problem kan jag fråga och få svar utan dröjsmål. Och är det något kul på gång så missar man det aldrig. :-)

Edit: I morgon ska jag inte sitta i kontorslandskapet för jag ska jobba i Uppsala. Ombyte förnöjer. :-)

Annie Leibovitz i all ära och Lennart Nilssons bildserie “Ett barn blir till” är ju en klassiker men det är Anders Petersen svartvita bilder från Värmland jag gillar allra mest av det jag såg på Fotografiska. Jag är så uppfylld av vad jag sett och längtan efter att börja fotografera själv igen. Jag vet vart jag är på väg!

Min arbetsdag, som inte börjat än, kommer att innehålla pivottabeller, diagram, statistik och presentationsmaterial. Frågan jag ställer mig är, hur hamnade jag här? Är det detta jag ska syssla med? Varför fortsatte jag inte fotografera, jag hade kanske inte blivit någon ny Annie Leibovitz men obegåvad är jag inte. Är det nu jag gör en tvärvändning och börjar jobba med annat? Jag går till Fotografiska efter jobbet och känner efter.

Mina värsta farhågor besannas när jag läser recensionen av Mats-Eric Nilssons och Henrik Ennarts bok “Döden i grytan” i Svenska Dagbladet. Ändå blir jag modfälld över att vi hamnat där vi är idag när det gäller vår mat och det är så långt ifrån jag vill det ska vara, i alla led.

För mig är mat och ätande långt mycket mer än att fylla på bränsle i kroppen. Det är något som inbegriper alla sinnen och alla sorts känslor. Frågan “har du fått något att äta” kan vara en kärleksförklaring. När jag är sjuk och får varmt citronvatten med honung känner jag omtanken. Om någon mig närstående är ledsen kan jag laga vilken maträtt som helst, långkok som snabbaste woken i stan, om jag vet att det är personens favorit. Att samlas runt ett vackert dukat bord är det bästa jag vet. Jag nöjer mig med mindre kött- och fiskportioner om jag är säker på att djuret levt ett bra liv och fått ett värdigt slut. Att köpa importerade grönsaker och frukt blir svårare för varje år som går och när den svenska finns att köpa frossar jag utan att skämmas. Jag anstränger mig till och med att laga god mat även när jag ska äta ensam för om alternativet är yoghurt och müsli eller en vurre från korvmojen skulle det kännas som misär.

Men så ser jag mig om och inser att jag lever i en fantasivärld, för på många håll är det inte så här. Maten vi köper är importerad, prefabricerad, ska gå fort att laga och vara billig. Näringsfattig och smaklös, med fel konsistens, fet och söt. Det värsta är att vi vänjer oss vid att det är så här. Barnen vill ha Scans köttbullar eller möjligen dem från Ikea, potatismos ska lagas av pulver och hemska tanke att moset innehåller klumpar som påminner om att den faktiskt är gjord på potatis. Varför ska jag träna med hantlar när jag kan slå en jäsdeg på 1 liter degvätska, få lika snygga biceps och dessutom ha mycket roligare under tiden? Det finns de som kan laga mat från grunden och inte räds ett långkok men jag är rädd att den kunskapen är på väg att försvinna.

Den här boken ska jag läsa så snart det bara går och jag hoppas att den ger mig lite kraft att fortsätta kämpa för långkok, bra djurhållning, ren och rättvis mat. Det är nog inte bara jag som behöver läsa den.

Men kära nån, vem i (s) är det som har slagit sig i skallen och kommit på butlerservice-förslaget? Vad ska alla som inte bor i Stockholm eller för delen, stockholmare som inte åker tunnelbana, göra av sina barn, tvätt eller matinköp? Nu är jag inte så väl insatt i vad RUT-avdraget innebär men om det är något som fungerar så varför inte behålla det, är det så himla viktigt att man måste pinka i sina egna revir vid ett maktskifte? Jag minns fortfarande alltför väl vad som hände vid förra valet, Citybanan var projekterad och första spadtaget inte särskilt långt borta. Så blev det maktskifte, projektet sköts upp, en utredning gjordes och man kom fram till att det skulle genomföras enligt de ursprungliga planerna. Där tappade de två år. Till vilken nytta och vad kostade det? Djävla dumheter om någon frågar mig och jag vill inte betala för sådant.

Milano? Jaha, ja, varför inte?