Aide Mémoire

Det är synd, men för det mesta är jag rätt hemmablind. Men sen kommer det ett ögonblick när jag ännu en gång ser hur vacker min hemstad är i solen som glittrar i fjärdarna, båtarna som lägger till och lägger ut, grönskan som ramar in vackra hus och hjärtat sväller av lycka, kärlek och stolthet. Hur skulle jag kunna bo någon annanstans?

Om man betänker att jag numera dagligen färdas en knapp halvmil österut för att komma till jobbet varje morgon och sen i motsatt riktning för att komma hem på eftermiddagen så inser man att jag aldrig åker utanför stadens tullar. Under arbetsdagen vill man vid någon tidpunkt äta något och innanför tullarna borde matställen och affärer stå som spön i backen. Men inte där jag jobbar. Kontoret ligger mellan en pizzeria och en seven eleven, fast nu är jag inte helt sanningsenlig för det finns en kinarestaurang, en vietnamnesisk, ett sushihak och en vanlig lunchrestaurang inom rimligt gångavstånd också. Men pizzerian och seven eleven är närmast. Mitt aversion mot seven eleven är monumental och total. Jag avskyr mig själv när jag går dit och betalar deras hutlösa priser. Någon pizzaälskare är jag heller inte men jag ska inte vara orättvis, för i den här fuskar de inte med råvarorna. Köper man en räksallad så är det riktiga räkor i den och gott om dem också. Men ändå. Menyn är otvivelaktigt en pizzerias och den förändras sällan eller aldrig. Jag är väl bortskämd, men jag skulle uppskatta fler ställen att gå till. Eller en enda riktigt bra. Jag ser fram till i höst när kontoret flyttar närmare Fältöversten. Jag har nämligen upptäckt Sabis-butikens hemlagade lunchlådor. God mat att värma i mikron för 59 spänn. Gosh, jag blir brutalhungrig bara av att skriva det här.