Aide Mémoire

031-348 16 60

Blir du uppringd från det här numret så kan du med gott samvete låta bli att svara. Det är callcentret Provoice som ringer och jag antar att du är lika trött på telefonsäljare som jag. De här gökarna har en knäpp programvara som ringer upp flera nummer samtidigt vilket resulterar i att om människan i andra änden är upptagen i ett annat samtal så är det tyst i din lur. Eniro har inte detta nummer i sin nummerdatabas men supersöket hittar ett gäng inlägg i forum och bloggar skrivna av andra som tröttnat.

Mitt telefonnummer är nixat sen flera år tillbaka och det har hjälpt enormt mycket. Men nixregistret stoppar inte företag där jag är eller har varit kund från att ringa.

Och förresten, jobbar du pÃ¥ ett företag som fÃ¥r erbjudande om att betala för tm-spärr pÃ¥ företagsnummer sÃ¥ kan jag berätta att en sÃ¥dan tjänst inte finns. Hade det funnits en sÃ¥ hade den funnits hos nix och varit gratis men det gör det inte. När det ringer säljare som vill kränga den här tjänsten där jag jobbar sÃ¥ brukar jag frÃ¥ga “jasÃ¥ du säljer nÃ¥got som inte finns?”. Sen finns det inte mer att säga om saken. Tänka sig, dumma idioter som ringer och vill sälja en tjänst som sorterar bort sig själva. Logiken haltar, minst sagt.

I lördags tittade jag på Nyhetsmorgon som bland annat innehöll en intervju med Andres Lokko i London. Jag lyssnade intresserat, kanske kunde jag få något tips eller ny infallsvinkel att ta upp på min Londonsajt som ligger för fäfot.

En bit in i intervjun visar Andres Lokko på en byggnad vid namn Trellick Tower som ligger i Notting Hill. Denna 31-våningsbyggnad strävar mot himlen i ett omgivande landskap av vanliga enfamiljshus, så nog syns denna skapelse i byggnadsstilen Brutalism alltid. Lokko visste att berätta att denna byggnad hade fått Ian Fleming, han med James Bond-böckerna, så uppbragt att författaren valt att döpa skurken efter arkitekten, Ernö Goldfinger.

En bra historia, kul rent av.

Det är bara det att den inte stämmer.

Boken Goldfinger kom ut 1959. Filmen kom 1964. Trellick Tower byggdes 1966 – 1972. SÃ¥ om Fleming och Goldfinger hade nÃ¥got otalt med varandra eller om Fleming bara tyckte att han skulle lÃ¥na namnet sÃ¥ var orsaken en annan än höghuset. Det verkar inte gÃ¥ att slÃ¥ fast orsaken till namnlÃ¥net, för man hittar olika förklaringar pÃ¥ olika ställen. En skulle vara att Fleming spelat golf med en kusin till Goldfingers fru och att de talat om arkitekten och att det var dÃ¥ Fleming kom i kontakt med det. Men att arkitekten fÃ¥tt lÃ¥na ut sitt namn till en filmskurk vid namn Auric Goldfinger tycks stämma.

Lustigt att en journalist är så dåligt påläst, när det nu är så enkelt att ta reda på hur det verkligen förhåller sig. Till och med för en ickejournalist som jag.

När jag rände på diskon på 70-talet hände det ofta att vi jazzade runt till glamrockaren Gary Glitter, inte för att han var någon större idol för mig och de jag umgicks med på den tiden, men hans låtar kände vi väl till. Sen har åren gått och jag har inte haft en tanke på någon som vid det här laget borde vara en rätt gammal gubbe.

Inte förrän det började dyka upp blänkare om honom i olika media. Hans nya karriär imponerar verkligen inte, han är pedofil.

I går släpptes han ur ett vietnamesiskt fängelse efter att ha avtjänat ett nästan tre år långt straff för att ha förgripit sig på två flickor i tioårsåldern (och det är väl bara toppen av ett isberg, tänker jag). Han sattes på ett plan som skulle ta honom till London via Bangkok men vid mellanlandningen vägrade äcklet gå ombord planet till London och krävde istället att bli insläppt i Thailand. Men, heja myndigheterna i Thailand som förklarade honom persona non grata, och vägrade släppa in honom i landet. Idag bestämdes det att han skulle deporteras, inslagen i silvertejp om så behövdes, till London.

Hur hamnade han i sydostasien, kan man undra. Ja, inte är det för att klimatet är så behagligt eller att det är så billigt att leva där. Men vi går tillbaka i tiden en aning. Han är inte bara ett äckel, han har också ett gigantiskt hål i skallen. Året var 1997 då han fick problem med sin dator. Han tog den till något ställe som skulle fixa den. Där upptäcktes det att han hade 4000 barnporrbilder lagrade i den. Bing! Han ställdes inför rätta, dömdes till ett kortare fängelsestraff och efter det registrerades han som sexförbrytare vilket krånglar till livet för en sådan som han. Så han drog utomlands, till Spanien, Cuba och senare till Kambodja. Att han tvingades flytta på sig får man tacka de brittiska tabloiderna för, de lämnar honom inte en sekund. Han stannade i Kambodja ett par år men utvisades 2002 och flyttade till Vietnam. Där har han fått hållas fram till 2005 då han ställdes inför rätta för övergreppen, dömdes och så har han varit inlåst sen dess.

Nu lär han ha lämnat Thailand men är inte på väg tillbaka till UK. Han vet att i samma ögonblick som han sätter en fot på brittisk mark kommer han att bli punktbevakad av polis, få ett utbyggt besöksförbud (han får inte närma sig skolor, lekparker och andra ställen där barn vistas) och han fråntas sitt pass. Enligt uppgifter i brittisk press i kväll är han på väg till Hong Kong. Det ska bli intressant och se om han blir insläppt där. Med lite tur kan han få fara runt som en flygande holländare ett tag och känna av hur det är att inte bli insläppt någonstans än i sitt hemland. Och också där är han djupt avskydd. Jag förstår dem, för mig har han och andra pedofiler förverkat sitt existensberättigande. Inte så att jag tycker att man ska ta livet av dem, det är att komma undan lätt. Låt dem plågas så som offren och deras familjer plågas, livet ut, varje dag, intensivt och mycket.

För andra gången på kort tid förvånar jag mig själv med att göra något tämligen olikt mig. Först svarade jag emot en surkärring på bussen och nu tittar jag på damernas linjelopp på cykel i Kina och tycker att det är rätt underhållande. Jag väntar spänt på vad nästa o-susanniga sak ska uppenbara sig som.

Jag köpte min SonyEricsson-mobil för tre år sedan och har varit hyfsat nöjd med den. Det som dragit ned helhetsintrycket är att menyerna styrs av en joystick som är både sladdrig och överkänslig. Jag vill inte veta hur många oavsiktliga uppringningar och tomma SMS jag skickat till första namnet i min telefonbok, det var länge en kär vän men numera slipper han för jag pillade in mitt eget hemnummer på bokstaven A, kort och gott.

Nu börjar batteriet bli mer än lovligt trött och jag funderar på vad jag ska göra i mitt framtida liv som mobiltelefonägare. Det finns ju några olika vägar att gå.

Jag kan köpa ett nytt batteri, det är det billigaste. Jag tror att det fortfarande finns sådana att köpa, men helt säker kan man inte vara med tanke på utvecklingshastigheten. Detta borde vara det bästa alternativet, telefonen är fullt funktionsduglig, har kamera (om än rätt simpel), musikspelare och radio. Och den går att ringa och SMS:a med.

Men härom kvällen tittade jag lite på nyare modeller och kunde konstatera att det hänt väldigt mycket i och med att 3G fått fäste på marknaden. Och det är här det börjar gå rundgång i min skalle.

Att köpa en ny mobil och fortsätta använda mitt abonnemang i det skick det är nu är inte särskilt smart. Det ligger hos Djuice (som är Telenors lågprisalternativ) och levererar GSM men inte så värst mycket mer. Fördelen är att det är billigt. Jag betalar 44:- i månaden vilket är deras lägstapris och den pengen kan jag ringa och SMS:a upp. Ringer jag och SMS:ar utöver det beloppet är taxan lätt att komma ihåg. Samtal kostar 69 öre i minuten och öppningsavgiften är 69 öre, ett SMS kostar 69 öre och sen var det bra med det. Dessutom är debiteringsperioden föredömligt kort, 3 sekunder och jag har ingen bindningstid på det (och har aldrig haft). Den enda nackdelen jag kunnat upptäcka är att jag inte haft täckning där jag verkligen trodde att jag skulle ha det, strax utanför Varberg, till exempel.

Om jag köper en ny lur så är det lämpligt att abonnemanget uppgraderas till 3G (egentligen nummerportering till ett nytt abonnemang) så jag började kolla runt på vad som finns i abonnemangsväg och även kontantkort. Det skulle jag inte ha gjort, för jag blev så arg att jag inte kunde somna.

Jag började kolla hos 3 som jag tror har bäst täckning i dagsläget. (Jag kan inte verifiera den uppgiften, men eftersom jag har mobilt bredband hos dem sen ett par månader tillbaka och hårdtestade det genom att vara uppkopplad på tåg mellan Stockholm och Båstad och hade täckning hela tiden, så grundar jag mitt omdöme på det.)

Fy fan, säger jag bara, och det gäller alla mobiloperatörer. Vilka jävla utsugare!

Först tar de ut anslutningsavgift av lite olika storlek. Varför, undrar jag.

3:s billigaste alternativ är 69:-/månad och bindningstiden är 18 eller 24 månader vid köp av mobil genom dem. Nä, det tänker jag inte göra. Om jag köper ny mobil så gör jag antagligen det på NetOnNet. Abonnemanget vill jag teckna för sig, och jag vill ha det utan bidningstid. Får jag inte det är abonnemang hos 3 borträknat.

Kontantkort, dÃ¥? Ja, dÃ¥ har de hittat pÃ¥ att det lÃ¥ga samtalspriset gäller 30 dagar efter tankningstillfället, sen Ã¥ker det upp frÃ¥n 0,69 kr till 1,69 per minut. Jamen, det var väl bra. Eller inte. Debiteringsintervallet är pÃ¥ … hÃ¥ll i dig, 60 sekunder. Det betyder att om du pratar i 61 sekunder fÃ¥r du betala för 2 minuter. Och det värsta, kontantkorten fungerar bara i deras operatörsbundna telefoner. Okej, ajöss!

Ungefär såhär är det hos alla operatörerna idag. Ibland är det till och med värre. Det kan t ex handla om förhöjd fast avgift under bindningstiden, låt säga med en hundring per månad. Så det är inte fråga om valfrihet för kunden utan man ska tvingas in i ett hörn där man får stå och betala dyrt i flera år. Det är helt lagligt men fan så oanständigt.

SÃ¥ om du hittar nÃ¥got “erbjudande” frÃ¥n mobiloperatörerna som du tycker verkar förmÃ¥nligt, sÃ¥ tänk en gÃ¥ng till. De finns inte till för att vara hyggliga mot oss konsumenter utan för att tjäna pengar till sina ägare och det gör de med hÃ¥rda nypor. Istället fÃ¥r du läsa det finstilta ordentligt och sen ställa dig frÃ¥gan om du kan leva med villkoren. Kan du det sÃ¥, grattis. Annars har du hittat in i samma Ã¥tervändsgränd som jag.

Jag ska köpa ett nytt batteri till mitt härke. Så får det bli.

Mobiltelefonoperatören Tele2 har låtit göra en undersökning om vilka sorters mobilsamtal man inte vill lyssna till och när det inte är okej att tala i telefon på offentlig plats. Uppenbarligen är det privata och/eller intima detaljer som stör människor mest. Rätt ointressant, tycker jag, som oftast kan stänga av sådant jag inte vill höra och jag har inga planer på att hindra de som vill offra sin integritet för ett telefonsamtals skull.

Däremot är den andra frÃ¥gan intressant, när är det inte okej att prata i mobilen. För jag är av den Ã¥sikten att det är händelsen i sig som är stötande – inte vad som sägs. Men den Ã¥sikten gÃ¥r stick i stäv med vad de som svarade i undersökningen tycker. Uppenbarligen tycker de flesta att det är helt i sin ordning att prata i mobilen pÃ¥ bussar, pÃ¥ restauranger och i andra offentliga rum.

Det finns gradskillnader i olämplighet och jag ska ta några exempel för att beskriva vad jag menar.

I det första befinner vi oss i kassakön på kvarterets ICA-butik. Vår telefonpratare är djupt inbegripen i ett samtal med någon under köandet, vid upplockningen av varorna på bandet, under tiden kassapersonen registrerar varorna och när betalning sker. Sen tar mobilprataren sin kasse och går utan att över huvud taget ha tagit notis om personen i kassan. Det här beteendet talar om att personen i kassan inte är viktig nog att noteras, att säga hej och tack till. Visserligen är det inte nödvändigt att använda mobilen som attribut för att nedvärdera andra, men det gör det mycket enklare.

I nästa exempel befinner vi oss i en biosalong, en telefon ringer och ägaren svarar. Samtalet sker helt ogenerat och även om samtalstonen sänks så visar det att prataren struntar i att andras filmupplevelse förstörs. För det gör den.

Vi kan ta ett sista scenario; på restaurangen där telefonen ringer hos en i sällskapet. Om samtalet utvecklas som samtal brukar göra, så säger det att sällskapet och kanske mat/dryck är mindre viktiga än telefonprataren och medkonversatören. Jag har sett telefonpratare fortsätta äta under telefonsamtalet och det är nästan ännu värre.

I alla tre fallen visas prov på en enastående egoism, taktlöshet utöver det vanliga och att den som beter sig så inte har någon känsla för vad som är artigt eller ej. Och tro mig, artighet blir aldrig omodernt, det är bara det att den nu för tiden ofta kallas för social kompetens. Somliga har det, andra definitivt inte.

Mobilsamtal på bussar och liknande reagerar jag inte för längre, inte ens det jag upplevde på vägen hem idag. Samtalstonen var hög och höga, hjärtliga skratt uppstod regelbundet. Varför mobilsamtal upplevs som mer provocerande än fysiska samtal är jag inte riktigt säker på, undersökningen pekar på ensidigheten i mobilsamtalet men jag är tveksam. Jag tror snarare att två personer bredvid varandra i bussen sänker ljudnivån medan telefonprataren inte gör det. Att man tar stor plats i ett trångt utrymme genom hög samtalston, helt enkelt.

Undersökningen hittar man hos Ny Teknik och Dagens Nyheter har också skrivit om den.

Jag överraskade mig själv i morse. Bussen jag Ã¥kte med missade hÃ¥llplatsen när jag skulle av och fortsatte obekymrat. Hojtade till chaffisen att stanna och en surkärring bredvid mig hängde pÃ¥. Skillnaden mellan oss var att hon tog till personagrepp mot chauffören, vilket inte jag gjorde. När hon började gnöla om att “hon hade sÃ¥ brÃ¥ttom” svarade jag att det var väl inte chaffisens fel att hon var sen och när hon fortsatte med att “hon skulle minsann anmäla” sÃ¥ sa jag att om hon inte hade större bekymmer att brottas med, sÃ¥ för all del.

I normala fall låtsas jag som att det regnar när folk beter sig så här, för jag vill inte spä på den negativa energin de sprider omkring sig. Men i dag gav jag faderullan i det och tyckte faktiskt det var rätt kul att nypa tillbaka. Nu tror jag inte att surkärringen fattade hur way off hon var, många gör inte det. Men om så hade varit skulle jag obehindrat kunnat förklara för henne att hon betedde sig som en skit när hon gav sig på chaffisen som person och inte felet han gjorde, vilket är två helt olika saker.

Hur som haver, jag kände att jag lagt nivån för måndagen på en bra höjd. Det kan bara gå uppåt därifrån.

Jag borde mest av allt vara arg på mig själv, för att jag än en gång föll till föga och köpte färdiglagat i butik istället för att själv sno ihop något motsvarande. Men jag är också arg för att skiten finns i kyl- och frysdiskar landet upp och ner.

I det här fallet handlar det om färdiga sallader som hittas i butikernas kyldiskar, sallader som ofta består av pasta med någonting och variationerna kan vara bulgur, cous cous och grönsallad. Vilken jävla rip off! De sk pastasalladerna består till tre fjärdedelar av kokt pasta, några bitar grönsallad, en tomat, två gurkskivor och minimalt med stjärningrediensen, räkor, fårost, skinka/ost eller vad det nu rör sig om. Hur man har mage att ta en femtiolapp eller mer för skiten går över mitt förstånd. Jag förstår heller inte hur den kan ha en sån strykande åtgång. Är vi verkligen inte värda något bättre?

Igår köpte jag en färdigsallad att ta med på picknicken, jag åt oinspirerat av den, lämnade en tredjedel för jag fick inte ner det. Två timmar senare var jag hungrig igen. Note to self: sluta köpa skräpet!

Idag har jag gjort en variation på temat jag levt på under den senaste varma perioden. Jag gör sallad på melon, kallrökt skinka och fårost utblandat med det jag har hemma. Det kan t ex vara gurka, tomat, paprika (i alla färger utom den omogna gröna som jag inte äter), riven morot och blandade salladsblad. Vill jag få lite mer bulk i salladen använder jag mig av en liten burk kidneybönor, kikärtor eller liknande. Pasta går fetbort, buljongkokt bulgur kan jag använda ibland, quinoa har jag provat men jag gillar inte konsistensen. Jag smaksätter med svartpeppar och olivolja som kan vara smaksatt med t ex vitlök. Inget salt eftersom både skinka och fårost är rejält salta. Den här salladen är både salt och söt, melonen står sig väl mot både skinkan och osten, grönsakerna tar med sig vätska och mättnadskänslan förstärks av bönorna. I mitt tycke perfekt mat för varma dagar. Och kostnaden är en bråkdel av färdigvarianten.

För övrigt noterar jag en svag ljusning vid horisonten när det gäller andra typer av färdigmat i butikerna. Det dyker upp fler och fler tillverkare som insett vilket u-land Sverige har varit på den här punkten. Märket Gooh är pålitligt, Souperb likaså och har man vägarna förbi Fältöversten kan jag rekommendera de färdigrätter butiken Sabis lagar och säljer. Dagens rätt kostar 59 kronor och är en rejäl portion husmanskost med ibland någon liten knorr. Vissa dagar har de fler rätter än de tre som utgör dagens, och extrarätterna är dyrare men också mycket bra. Så visst går det att laga bra färdigmat till ett överkomligt pris. Undrar just när alla andra ska upptäcka det. Kanske när alla vi konsumenter slutat köpa dem?

Det blev en blöt Pride Parade idag men picknicken klarade sig hyfsat undan blötan eftersom trädens lövkronor är så stora och täta i Humlegården. Och förresten, det finns väl ingen anledning att låta lite (eller mycket) regn förstöra det glada humöret en sådan här dag?

Och från andra hållet såg sällskapet ut såhär. Mycket fotograferande blev det.

Om du plåtar mig så plåtar jag dig. Det är Carina som gömmer sig bakom kameran.

Fru Mannfred och Herr Kurt är på lokal och vi hade tänkt att få något i oss. Men eftersom Pizza Hut var så extremt osamarbetsvilliga gick vi därifrån och landade istället på Kafferepet tvärs över gatan. Det var där jag fångade en undanglidande räkmacka med vänstra armbågen och lyckades få den tillbaka på tallriken. Förlusten blev fyra räkor, en bit ägg och en klutt majonnäs. Inte illa för en som var så hungrig att händerna skakade.

Så var paraden över för i år, större än någonsin och med god stämning trots att vädret svek. Mest applåder fick som vanligt gaypoliserna och gruppen Stolta föräldrar och syskon. Det var de väl värda. Nya grupper var brandkåren och försvarsmakten. Jag gillar verkligen Pride.