Fast i permafrosten
Jag är kräkless på den här årstiden nu. Länge brydde jag mig inte, ryckte på axlarna och klädde mig i ett extra lager, typ. Men jag har ändrat mig. För ett par veckor sen kände jag att nu får det vara nog, nog och övernog.
Lite nöjd i helgen som gick var jag. Jag lyssnade på takdropp och brydde mig inte att kängorna blev smutsiga och fick saltränder när jag vadade fram i slasket. Det kändes som om det fanns hopp om en vårflod. Men nu?
Ja, solen lyser och det är ju bra. Men det är -7 grader i innerstan och det är mindre bra. Isglasyren på trottoarerna närmar sig oanade höjder och jag avskyr känslan av att fötterna är på väg åt ett håll jag inte planerat ta dem.
Jag vet att det inte blir bättre för att jag gnäller, kanske tvärt om. Men jag vill gnälla, för det enda jag gläder mig åt i denna stund är att jag har världsbästa raggsockor så fötterna är varma. Varma fötter och ett varmt hjärta men för övrigt känns det som om jag är fastfrusen i permafrost.