Aide Mémoire

I går morse fanns han inte där utan måste ha dykt under dagen. Stackarn har stått ute i regnet i natt.

Det finns de som säger att kvinnor är från Venus och män ifrån Mars. Vilka dumheter! Män och kvinnor är människor och har många likheter. Män och kvinnor har också olikheter men framför allt har både män och kvinnor fördomar och felaktiga förväntningar. Vi har helt enkelt fastnat i könsrollstänkande vilket inte alls är bra. Men så blir det när man kör på i gamla hjulspår, de blir djupare och djupare, vi får svårt att ta oss ur dem och dessutom är det rätt bekvämt att låta bli. Man vet vad man har men inte vad man får, vilket kan vara nog så skrämmande.

Det är rätt tacksamt att raljera om stereotyper när man pratar om jämställdhet och könsroller. Tillåter man sig dessutom häftiga generaliseringar riskerar man att inte bli tagen på allvar. Ungefär där hamnade jag när jag började lyssna på Peter Erikssons ”På Y-fronten intet nytt: eller jakten på den nya mansrollen”. Rappa ordvändningar, klyschor och vitsigheter fick mig att tycka att författaren försökte vara putslustig, vilket förstärktes av att han i inläsningen pratar väldigt fort. Men efter hand vande jag mig vid berättartempot och på slutet dra han ner hastigheten, så jag insåg att Peter Eriksson inte alls försöker skoja bort ämnet. Tvärtom, jag tror att han är väldigt seriös och inte bara när det gäller synen på könsrollerna utan också på många andra viktiga områden.

Peter Eriksson kallar sig feminist och det gör han rätt i tycker jag. Visserligen föredrar jag begreppet humanist för egen del, eftersom jag har lite svårt med polariseringen vissa riktningar inom feminismen drar iväg mot. Jag tycker inte att det är enbart mansrollen som behöver ändras. Kvinnorollen är lika förlegad och det funkar inte att tro att vi skulle få en bättre värld om enbart männen ändrar sig. Det påstår i och för sig inte Peter Eriksson heller, men det hade varit ännu bättre om han vidgat begreppen men då hade boken antagligen inte varit lika lättläst/lyssnad.

Jag har inga problem med att erkänna att jag har fel och jag gillar att ändra uppfattning om jag till en början känt mig avogt inställd till eller tyckt illa om något eller någon. Så var det med den här boken. Skratten fastnade i halsen i början men på slutet satt jag uppmärksamt och lyssnade. Gör det du också! :-)

Förlåt en fåkunnig, men framstår inte delar av rättsväsendet och den svenska mediavärlden som en samling nyttiga idioter i fallet Julian Assange?

Jodå, det har funnits tillfälle när jag helst av allt velat hälla en skock döda getingar innanför en killes y-frontare och det hade varit helt försvarbart – om jag gjort det. Beter man sig som en skit så förtjänar man inte bättre, enkel matematik. Men jag hade inga döda getingar att tillgå så jag gjorde det näst bästa i situationen; sa upp bekantskapen.

Nu har rubriken inget att göra med gruvlig hämnd mot oförrätter utan knyter an till två aktuella saker i min vardag, getingstatus i mitt kök och den ljudbok jag lyssnar på.

Så här sent på sommaren är getingarna drumliga, fumliga och antagligen halvdöda redan, för jag behöver inte slå ihjäl dem längre. De dör så snällt ändå. Min karma hälsar och tackar så mycket. Min insats består nu bara av att med borste och skyffel samla ihop resterna. Fast jag är väl medveten om att en död geting också kan stickas, så tro inte att det är något lättsinne inblandat i processen. Enda fördelen med en mörk och kall vinter skulle väl möjligen vara frånvaron av gaddförsedda insekter som skrämmer mig. Möjligen. Jag ska tänka på saken för det här med vinter är en allvarlig sak.

Y-fronten dyker upp i Peter Erikssons bok På Y-fronten intet nytt. Lite humor, många klyschor, en del allvar blandat med en dos raljans (det senare förstärks av att författaren pratar väldigt fort i inläsningen) om mansrollen. Ett tacksamt ämne och tillika ett som intresserar mig (könsroller och jämställdhet, alltså). Boken kom ut redan 2007 men framstegen går med myrsteg på det här området, så den är aktuell fortfarande. Den är inte färdiglyssnad så jag återkommer. Men mitt underhandstips är att den kan rekommenderas.

Roligare än så är det inte. Kalsonger med y-front är inte det och definitivt inte getingar. Och aldrig mötas de två.

De längsta resorna gör vi i vårt eget inre.

Isländskt ordspråk

Jag har, äntligen, tagit mig igenom Dick Sundevalls bok ”Peter Rätz” och tänker göra en notering om den. Jag tar med Lasse Wierups bok “Infiltratören” i dessa tankegångar eftersom böckerna handlar om samma fenomen, i stor utsträckning samma skeenden och ofta om samma personer.

Jag hade inte ägnat en tanke åt att polisen använder sig av informatörer och/eller infiltratörer i sitt arbete innan jag lyssnade på Lasse Wierups bok för några månader sen. Men så är det och Wierups bok handlar om Max Åström som jobbade på uppdrag av Olle Liljegren, polis och hanterare, vilket är benämningen på de som styr informatörens/infiltratörens arbete. Man ska hålla i minnet att det är lagligt att förse polisen med information om olagligheter och kriminalitet oavsett om det sker sporadiskt eller på regelmässig basis. Däremot är det ytterst olagligt för polisen att uppdra till en civilperson att infiltrera eftersom det är ett polisiärt uppdrag. Både Peter Rätz och Max Åström var infiltratörer. Båda hamnade i fängelse på grund av detta, i båda fallen handlade om narkotikaaffärer. Båda sägs idag leva utomlands med nya identiteter.

Olle Liljegren var också Peter Rätz hanterare och jag tycker författarna beskriver honom olika. Medan jag upplevde Wierups bok ”pro Max Åström” där Olle Liljegren blev skurken i dramat får han av Sundevall en blekare karaktär. Även om Peter Rätz och Max Åström egentligen inte arbetade tillsammans, med ett enda undantag om jag minns rätt, så förekommer båda personerna i båda böckerna. Grupperna de infiltrerade var motorcykelgäng samt vapen- och narkotikahandlare. För att smälta in i dessa miljöer begick de egen kriminalitet och fick även falska uppgifter införda i polisens spaningsregister som skulle förstärka bilden av hårdkokta tuffingar som inte drog sig för vare sig det ena eller andra.

Om Sundevalls bok är ”pro” någon alls så är det Dick Sundevall själv, då han ägnar en ganska stor del i början av boken till att beskriva sin egen situation efter det att han avslöjat att Trond Sefastsson tagit emot mutor och handlat klandervärt både som journalist och jurist. Det var i samma veva som Sundevall arbetade med bakgrundsmaterialet om Peter Rätz, som vid den tidpunkten var tänkt att bli ett tv-program. Nu blev det istället en bok där författaren vill återupprätta sin heder, för han fick lära sig att rotar man i skit blir man kladdig och luktar illa så att andra inte längre vill befatta sig med en. Man får också lära sig att Sundevall inte har något till övers för vissa poliser i ledande ställning, däribland Carin Götblad. Det går en air av rättshaverist genom boken, tycker jag.

Det är intressant att läsa samhällsromaner men Sundevalls bok är illa skriven, vilket jag redan konstaterat. Dialogen är felkonstruerad och upprepningarna står som spön i backen. Jag tror inte Sundevall är en dålig murvel men möjligen passar hans sätt att berätta bättre i tv än i skrift. Jag minns inte när jag senast retat mig så på språket – den här gången uteblev varje tjusning med boklyssningen. Ändå känner jag mig nöjd med att jag tog mig igenom den så att jag kan jämföra böckerna. Inte för att säga att den ena är bättre än den andra utan för att kunna väga samman kunskapsinhämtandet av ett samhällsfenomen jag inte visste något om. Om jag kan rekommendera böckerna? Ja och nej. Ska man läsa/lyssna, så är rådet att välja båda.

Det finns de som inte på villkors vis i världen kan arbeta i kontorslandskap. Jag är inte en av dem. För mig funkar det hyfsat bra att göra det, men om jag får önska vill jag gärna känna en aning avskildhet bakom mig. Så är det inte där jag jobbar nu. Vi sitter i grupper om fyra och grupperna skils åt av hyllor i barhöjd, alltså är de rena rama inbjudan till snack mellan grupperna och man hänger med armbågarna på hyllorna. Okej, det är inte världens största problem och jag står ut. Ljudnivån brukar heller inte ställa till problem för mig. Jag har någon slags märklig talang som gör att jag kan filtrera bort sorlet. Fast den där talangen funkar inte alla dagar och då får jag ta till andra knep, som att lyssna på musik eller en bok i hörlurar. Men sen finns det stunder när ljudet tränger igenom trots alla mått och steg. För en stund sen kändes det som om jag befann mig i ett inferno då en grupp medarbetare just kom ut ur ett konferensrum framför mig och ställde sig att prata högljutt innan de gick vidare, samtidigt som det pågick en annan konversation bakom mig. I ett sådant läge finns det inte tillstymmelse till chans att tänka eller koncentrera sig. Jag är glad att jobbet med pivottabellerna blev klart igår för idag hade jag inte fixat det med sådana ljudnivåer.

Sen fortplantar sig ljudet på det märkligaste sätt i den här byggnaden. Snett till vänster bakom mig ligger vårt personalrum och det har en glasvägg med skjutdörr mot rummet jag sitter i. Det dämpar ljudet från personalutrymmet hyfsat och det är bra eftersom många utnyttjar det och vid olika tider. Men snett till vänster framför mig ligger en korridorsnutt som mynnar ut i personalrummet och den vägen hör jag de som fikar eller äter. Återigen, det är skönt att kunna stänga av ljudet för det finns de som skrattar väldigt högt och ofta men man kan inte be en människa sluta vara glad. Summerar jag mina tankar om det här så föredrar jag trots allt kontorslandskap framför enskilda rum. Jobbet blir mycket enklare när man har de kollegor man är avhängig alldeles intill, uppstår problem kan jag fråga och få svar utan dröjsmål. Och är det något kul på gång så missar man det aldrig. :-)

Edit: I morgon ska jag inte sitta i kontorslandskapet för jag ska jobba i Uppsala. Ombyte förnöjer. :-)

Det finns bara en sak som känns mer fel än att behöva betala förmögenhetsskatt, och det är att inte behöva betala förmögenhetsskatt.

Lord Thomas Robert Dewar

Annie Leibovitz i all ära och Lennart Nilssons bildserie “Ett barn blir till” är ju en klassiker men det är Anders Petersen svartvita bilder från Värmland jag gillar allra mest av det jag såg på Fotografiska. Jag är så uppfylld av vad jag sett och längtan efter att börja fotografera själv igen. Jag vet vart jag är på väg!

Lyssnar till Peter Rätz av Dick Sundevall och har en timma lyssningstid kvar (av dryga tio). Jag vet ärligt talat inte om jag ids avsluta för den är så taffligt skriven att jag retar upp mig mer och mer. I vanliga fall är jag väldigt tolerant när det gäller språkbehandling men det här var något av det värsta jag hört. Nåväl, jag ska göra ett försök till och sen återkomma för jag har också lyssnat till Infiltratören av Lasse Wierup och dessa båda böcker berör samma sak. Det blir en intressant jämförelse.