Aide Mémoire

Jag gick till jobbet som vanligt i morse men redan klockan tio hade jag kroknat av sysslolösheten. Istället gick jag till tf enhetschefen och frågade om det var okej att jag tog ledigt idag och hon hade inte något att invända.

Vad gör man då en ledig förmiddag i juli när temperaturen redan strävar mot de trettio i rask takt och luftfuktigheten lägger sig som ett vårvarmt omslag runt kroppen? Uppsöker en badplats, säger någon, sätter sig i skuggan med en kall dricka och en glass säger en annan.

Heter man Susanne hoppar man på sardinexpressen (buss 47 i riktning mot Djurgården en solig dag), ler i mjugg åt föräldrar med barnvagnar som nästan hotar varandra när de inte får plats utan måste vänta på nästa buss, och kliver rutinerat av en hållplats före Sergels torg för att man inser att man inte kommer av i trängseln vid nästa.

Stan är full av turister som inte gör sig någon brådska på trottoarerna men väldigt tom på stressade stockholmare. Bara en sån sak! Butikerna var så dags på dagen föredömligt tomma på kunder och jag kunde uträtta mina ärenden på rekordtid. Vid lunchdags var jag hemma igen med en begynnande skrällhuvudvärk som jag snabbt kunde kurera med hjälp av sallad, vatten och kaffe.

I eftermiddag har jag bara varit. En sysselsättning jag upphöjt till konstart och behärskar till fulländning. I morgon är det jobb igen. Alltså, jag ska infinna mig på arbetsplatsen och vara där under dagen. Vi får se vad som dyker upp i jobbväg i sommarstiltjen. Jag älskar den här årstiden.