Aide Mémoire

Jag har, äntligen, tagit mig igenom Dick Sundevalls bok ”Peter Rätz” och tänker göra en notering om den. Jag tar med Lasse Wierups bok “Infiltratören” i dessa tankegångar eftersom böckerna handlar om samma fenomen, i stor utsträckning samma skeenden och ofta om samma personer.

Jag hade inte ägnat en tanke åt att polisen använder sig av informatörer och/eller infiltratörer i sitt arbete innan jag lyssnade på Lasse Wierups bok för några månader sen. Men så är det och Wierups bok handlar om Max Åström som jobbade på uppdrag av Olle Liljegren, polis och hanterare, vilket är benämningen på de som styr informatörens/infiltratörens arbete. Man ska hålla i minnet att det är lagligt att förse polisen med information om olagligheter och kriminalitet oavsett om det sker sporadiskt eller på regelmässig basis. Däremot är det ytterst olagligt för polisen att uppdra till en civilperson att infiltrera eftersom det är ett polisiärt uppdrag. Både Peter Rätz och Max Åström var infiltratörer. Båda hamnade i fängelse på grund av detta, i båda fallen handlade om narkotikaaffärer. Båda sägs idag leva utomlands med nya identiteter.

Olle Liljegren var också Peter Rätz hanterare och jag tycker författarna beskriver honom olika. Medan jag upplevde Wierups bok ”pro Max Åström” där Olle Liljegren blev skurken i dramat får han av Sundevall en blekare karaktär. Även om Peter Rätz och Max Åström egentligen inte arbetade tillsammans, med ett enda undantag om jag minns rätt, så förekommer båda personerna i båda böckerna. Grupperna de infiltrerade var motorcykelgäng samt vapen- och narkotikahandlare. För att smälta in i dessa miljöer begick de egen kriminalitet och fick även falska uppgifter införda i polisens spaningsregister som skulle förstärka bilden av hårdkokta tuffingar som inte drog sig för vare sig det ena eller andra.

Om Sundevalls bok är ”pro” någon alls så är det Dick Sundevall själv, då han ägnar en ganska stor del i början av boken till att beskriva sin egen situation efter det att han avslöjat att Trond Sefastsson tagit emot mutor och handlat klandervärt både som journalist och jurist. Det var i samma veva som Sundevall arbetade med bakgrundsmaterialet om Peter Rätz, som vid den tidpunkten var tänkt att bli ett tv-program. Nu blev det istället en bok där författaren vill återupprätta sin heder, för han fick lära sig att rotar man i skit blir man kladdig och luktar illa så att andra inte längre vill befatta sig med en. Man får också lära sig att Sundevall inte har något till övers för vissa poliser i ledande ställning, däribland Carin Götblad. Det går en air av rättshaverist genom boken, tycker jag.

Det är intressant att läsa samhällsromaner men Sundevalls bok är illa skriven, vilket jag redan konstaterat. Dialogen är felkonstruerad och upprepningarna står som spön i backen. Jag tror inte Sundevall är en dålig murvel men möjligen passar hans sätt att berätta bättre i tv än i skrift. Jag minns inte när jag senast retat mig så på språket – den här gången uteblev varje tjusning med boklyssningen. Ändå känner jag mig nöjd med att jag tog mig igenom den så att jag kan jämföra böckerna. Inte för att säga att den ena är bättre än den andra utan för att kunna väga samman kunskapsinhämtandet av ett samhällsfenomen jag inte visste något om. Om jag kan rekommendera böckerna? Ja och nej. Ska man läsa/lyssna, så är rådet att välja båda.

Sen i söndags:

• Den röda grevinnan, Yvonne Hirdman. Intressant och ingående om en familj under första och andra världskrigen. Bra!
• Humble Pie, Gordon Ramsay. Gräsligt långtråkig.
• När barnet lagt sig, Michael Nyqvist. Jag gillade särskilt alla iakttagelser han gör och hur han formulerar dem. Bra!
• Paganinikontraktet, Lars Kepler. Njäae, jag klickade på paus efter bara några minuter. Minnena av hur långrandig Hypnotisören är sitter kvar men Paganinikontraktet får kanske en chans till.
• Kokain, Lasse Wierup och Erik de la Requera. Har jag just börjat på. 22 timmars lyssning av researchat material men jag gillade Infiltratören, så jag känner viss förväntan.
• storytel.se, strömmade mp3-böcker is da shit. De får gärna utöka antalet titlar för ska jag lyssna i den här takten har jag snart tagit mig igenom det befintliga beståndet.

Bortsett från människor så är det få saker som gör mig så glad som böcker. Just nu på nedladdning: Patti Smiths “Just kids” i mp3-format. Jag kan knappt bärga mig!