Aide Mémoire

Det finns de som säger att kvinnor är från Venus och män ifrån Mars. Vilka dumheter! Män och kvinnor är människor och har många likheter. Män och kvinnor har också olikheter men framför allt har både män och kvinnor fördomar och felaktiga förväntningar. Vi har helt enkelt fastnat i könsrollstänkande vilket inte alls är bra. Men så blir det när man kör på i gamla hjulspår, de blir djupare och djupare, vi får svårt att ta oss ur dem och dessutom är det rätt bekvämt att låta bli. Man vet vad man har men inte vad man får, vilket kan vara nog så skrämmande.

Det är rätt tacksamt att raljera om stereotyper när man pratar om jämställdhet och könsroller. Tillåter man sig dessutom häftiga generaliseringar riskerar man att inte bli tagen på allvar. Ungefär där hamnade jag när jag började lyssna på Peter Erikssons ”På Y-fronten intet nytt: eller jakten på den nya mansrollen”. Rappa ordvändningar, klyschor och vitsigheter fick mig att tycka att författaren försökte vara putslustig, vilket förstärktes av att han i inläsningen pratar väldigt fort. Men efter hand vande jag mig vid berättartempot och på slutet dra han ner hastigheten, så jag insåg att Peter Eriksson inte alls försöker skoja bort ämnet. Tvärtom, jag tror att han är väldigt seriös och inte bara när det gäller synen på könsrollerna utan också på många andra viktiga områden.

Peter Eriksson kallar sig feminist och det gör han rätt i tycker jag. Visserligen föredrar jag begreppet humanist för egen del, eftersom jag har lite svårt med polariseringen vissa riktningar inom feminismen drar iväg mot. Jag tycker inte att det är enbart mansrollen som behöver ändras. Kvinnorollen är lika förlegad och det funkar inte att tro att vi skulle få en bättre värld om enbart männen ändrar sig. Det påstår i och för sig inte Peter Eriksson heller, men det hade varit ännu bättre om han vidgat begreppen men då hade boken antagligen inte varit lika lättläst/lyssnad.

Jag har inga problem med att erkänna att jag har fel och jag gillar att ändra uppfattning om jag till en början känt mig avogt inställd till eller tyckt illa om något eller någon. Så var det med den här boken. Skratten fastnade i halsen i början men på slutet satt jag uppmärksamt och lyssnade. Gör det du också! :-)

Jodå, det har funnits tillfälle när jag helst av allt velat hälla en skock döda getingar innanför en killes y-frontare och det hade varit helt försvarbart – om jag gjort det. Beter man sig som en skit så förtjänar man inte bättre, enkel matematik. Men jag hade inga döda getingar att tillgå så jag gjorde det näst bästa i situationen; sa upp bekantskapen.

Nu har rubriken inget att göra med gruvlig hämnd mot oförrätter utan knyter an till två aktuella saker i min vardag, getingstatus i mitt kök och den ljudbok jag lyssnar på.

Så här sent på sommaren är getingarna drumliga, fumliga och antagligen halvdöda redan, för jag behöver inte slå ihjäl dem längre. De dör så snällt ändå. Min karma hälsar och tackar så mycket. Min insats består nu bara av att med borste och skyffel samla ihop resterna. Fast jag är väl medveten om att en död geting också kan stickas, så tro inte att det är något lättsinne inblandat i processen. Enda fördelen med en mörk och kall vinter skulle väl möjligen vara frånvaron av gaddförsedda insekter som skrämmer mig. Möjligen. Jag ska tänka på saken för det här med vinter är en allvarlig sak.

Y-fronten dyker upp i Peter Erikssons bok På Y-fronten intet nytt. Lite humor, många klyschor, en del allvar blandat med en dos raljans (det senare förstärks av att författaren pratar väldigt fort i inläsningen) om mansrollen. Ett tacksamt ämne och tillika ett som intresserar mig (könsroller och jämställdhet, alltså). Boken kom ut redan 2007 men framstegen går med myrsteg på det här området, så den är aktuell fortfarande. Den är inte färdiglyssnad så jag återkommer. Men mitt underhandstips är att den kan rekommenderas.

Roligare än så är det inte. Kalsonger med y-front är inte det och definitivt inte getingar. Och aldrig mötas de två.

Jag har, äntligen, tagit mig igenom Dick Sundevalls bok ”Peter Rätz” och tänker göra en notering om den. Jag tar med Lasse Wierups bok “Infiltratören” i dessa tankegångar eftersom böckerna handlar om samma fenomen, i stor utsträckning samma skeenden och ofta om samma personer.

Jag hade inte ägnat en tanke åt att polisen använder sig av informatörer och/eller infiltratörer i sitt arbete innan jag lyssnade på Lasse Wierups bok för några månader sen. Men så är det och Wierups bok handlar om Max Åström som jobbade på uppdrag av Olle Liljegren, polis och hanterare, vilket är benämningen på de som styr informatörens/infiltratörens arbete. Man ska hålla i minnet att det är lagligt att förse polisen med information om olagligheter och kriminalitet oavsett om det sker sporadiskt eller på regelmässig basis. Däremot är det ytterst olagligt för polisen att uppdra till en civilperson att infiltrera eftersom det är ett polisiärt uppdrag. Både Peter Rätz och Max Åström var infiltratörer. Båda hamnade i fängelse på grund av detta, i båda fallen handlade om narkotikaaffärer. Båda sägs idag leva utomlands med nya identiteter.

Olle Liljegren var också Peter Rätz hanterare och jag tycker författarna beskriver honom olika. Medan jag upplevde Wierups bok ”pro Max Åström” där Olle Liljegren blev skurken i dramat får han av Sundevall en blekare karaktär. Även om Peter Rätz och Max Åström egentligen inte arbetade tillsammans, med ett enda undantag om jag minns rätt, så förekommer båda personerna i båda böckerna. Grupperna de infiltrerade var motorcykelgäng samt vapen- och narkotikahandlare. För att smälta in i dessa miljöer begick de egen kriminalitet och fick även falska uppgifter införda i polisens spaningsregister som skulle förstärka bilden av hårdkokta tuffingar som inte drog sig för vare sig det ena eller andra.

Om Sundevalls bok är ”pro” någon alls så är det Dick Sundevall själv, då han ägnar en ganska stor del i början av boken till att beskriva sin egen situation efter det att han avslöjat att Trond Sefastsson tagit emot mutor och handlat klandervärt både som journalist och jurist. Det var i samma veva som Sundevall arbetade med bakgrundsmaterialet om Peter Rätz, som vid den tidpunkten var tänkt att bli ett tv-program. Nu blev det istället en bok där författaren vill återupprätta sin heder, för han fick lära sig att rotar man i skit blir man kladdig och luktar illa så att andra inte längre vill befatta sig med en. Man får också lära sig att Sundevall inte har något till övers för vissa poliser i ledande ställning, däribland Carin Götblad. Det går en air av rättshaverist genom boken, tycker jag.

Det är intressant att läsa samhällsromaner men Sundevalls bok är illa skriven, vilket jag redan konstaterat. Dialogen är felkonstruerad och upprepningarna står som spön i backen. Jag tror inte Sundevall är en dålig murvel men möjligen passar hans sätt att berätta bättre i tv än i skrift. Jag minns inte när jag senast retat mig så på språket – den här gången uteblev varje tjusning med boklyssningen. Ändå känner jag mig nöjd med att jag tog mig igenom den så att jag kan jämföra böckerna. Inte för att säga att den ena är bättre än den andra utan för att kunna väga samman kunskapsinhämtandet av ett samhällsfenomen jag inte visste något om. Om jag kan rekommendera böckerna? Ja och nej. Ska man läsa/lyssna, så är rådet att välja båda.

Sen i söndags:

• Den röda grevinnan, Yvonne Hirdman. Intressant och ingående om en familj under första och andra världskrigen. Bra!
• Humble Pie, Gordon Ramsay. Gräsligt långtråkig.
• När barnet lagt sig, Michael Nyqvist. Jag gillade särskilt alla iakttagelser han gör och hur han formulerar dem. Bra!
• Paganinikontraktet, Lars Kepler. Njäae, jag klickade på paus efter bara några minuter. Minnena av hur långrandig Hypnotisören är sitter kvar men Paganinikontraktet får kanske en chans till.
• Kokain, Lasse Wierup och Erik de la Requera. Har jag just börjat på. 22 timmars lyssning av researchat material men jag gillade Infiltratören, så jag känner viss förväntan.
• storytel.se, strömmade mp3-böcker is da shit. De får gärna utöka antalet titlar för ska jag lyssna i den här takten har jag snart tagit mig igenom det befintliga beståndet.

Bortsett från människor så är det få saker som gör mig så glad som böcker. Just nu på nedladdning: Patti Smiths “Just kids” i mp3-format. Jag kan knappt bärga mig!