Aide Mémoire

När det gäller tÃ¥lamod är jag verkligen som Dr Jekyll och Mr Hyde – i vissa lägen har jag hur mycket som helst och i andra inget alls. Just nu är jag otÃ¥lig som f*n för jag vill gärna vara ledig och hitta pÃ¥ nÃ¥got kul, resa nÃ¥gonstans och se lite nytt. Men innan jag kan planera nÃ¥got alls mÃ¥ste jag fÃ¥ besked frÃ¥n ett annat hÃ¥ll, ett som jag inte kan pÃ¥verka och jag vet inte när det kommer. Gaaaaaah! Jag blir galen!

Datasäkerhet i all ära men det här börjar bli larvigt. Datorn är ett centralt arbetsredskap men säkerheten runt systemet där jag jobbar är extremt rigorös och dessutom mycket byråkratisk. Jag tar det i punktform.

• Laptop fick jag första dagen. Den ska dockas för att fÃ¥ tillgÃ¥ng till större skärm, tangentbord, nätverk och de olika till system jag ska jobba i. För att komma in i den behövs ett smartcard tillsammans med en kod.
• Smartkortet fick jag efter ett par dagar, koden dök upp via min överordnade igÃ¥r. SÃ¥ lÃ¥ngt borde allt vara gott och väl.
• DÃ¥ upptäckte jag att det inte fanns nÃ¥gon nätverkskabel men en trevlig typ dök upp med en sÃ¥n, jackade i och konstaterade att uttaget i väggen var patchat. Bra!
• Inte kom jag in i datorn för det. Det visade sig att smartkortet inte var aktiverat pÃ¥ rätt sätt. Fick hjälp av en kollega som skulle fixa det.
• DÃ¥ fanns inte min kod i katalogen. Tillbaka till ruta ett.
• Min chef sitter i möte sÃ¥ jag kan inte kolla om jag uppfattat koden rätt. Ringer man helpdesken sÃ¥ blir man placerad i kö och fÃ¥r antagligen vänta fram till pensioneringen.

Det är väl en himla tur att jag har egen laptop, egna programlicenser och mobilt bredband för annars skulle jag inte få gjort något över huvud taget. Och jag väntar fortfarande.